Will the real issue please stand up!

För ett tag sedan så snubblade jag över denna artikelserie från Dagens Nyheter. Det finns många bra artiklar men det var speciellt en som jag fastnade för lite extra, den som heter "De starka ska hjälpa de svaga".

Kortfattat så handlar artikeln om en läkare som är mycket kritisk mot regeringens nya sjukförsäkringsregler och således startat en kampanj mot detta. Hon beskriver hur de nya regler riskerar att öka på utslagningen i samhället i och med en ökad vilja att reglera hur sjukförsäkringssystemet ska se ut.

Man kan tycka vad man vill om reglerna i sak och generellt har jag väldigt svårt för när staten eller andra delar av den offentliga sektorn lägger sig i hur man ska leva sitt liv. Det finns dock en viktig faktor som oftast glöms bort i den här typen av diskussioner, oavsett om diskussionen rör studiemedel, Konstfack eller andra offentliga utgiftsposter. Vad ska man betala med skattepengar och hur ska man reglera detta?

Om vi börjar i ytterligheten - staten ska under inga omständigheter hålla koll på vart pengarna går - så tror jag nog att de flesta skulle hålla med om det inte vore en särskilt god idé. Således måste någon typ av ramar sättas upp för att pengarna inte ska gå rakt ut i sjön och vips hamnar vi diskussionen om exakt hur reglerna ska ut. De som vill skärpa reglerna kommer alltid uppfattas som "elaka" medan de som vill ha något slappare attityd blir de "snälla". Det stora problemet som jag ser det är man försöker hitta en "one size fits all" lösning vilket medför att det alltid kommer finnas folk som bli missnöjda och som då kommer klaga.

Det kan vara sjuka personer som känner att deras sjukdomstillstånd skuldbeläggs, studenter som inte känner att det får studera hur länge de vill eller konstnärselever som inte känner att de får måla vad de vill.

Jag tycker det är synnerligen anmärkningsvärt att diskussionen hela tiden tenderar att hamna i "jag vill ha regelstruktur X" istället för att låta den mänskliga kreativiteten råda. Om man nu är uppenbarligen missnöjd med hur en viss struktur ser ut så borde det naturliga vara att gå till en annan instans som man känner passar en mycket bättre. Tanken om den allomfattande välfärdsstaten gör att innovationsförmågan säckar ihop såsom efter en pungspark och leder till ilskna känslor eftersom det inte finns en reträttväg för dem som inte för tillfället pasar perfekt in i den rådande modellen.

Släpp fångarna loss det är vår!