onsdag 30 mars 2011
Vem ska bort? Pillret, maskinen eller läkaren?
I dag på SvD Brännpunkt skriver Johnny Munkhammar, som vanligt, mycket klokt om varför företagande och vinster utvecklar den svenska välfärden. Om man tänker på hela vårdkedjan så ter sig diskussionen om vinster i välfärd mycket märklig. De flesta verkar vara överrens om att det är ok, till och med nödvändigt, att de läkemedel som gör oss friska produceras av vinstdrivande företag. De flesta verkar vara överrens om att det är ok, till och med nödvändigt, att den medicinteknisk utrustning som behövs i sjukvården produceras av vinstdrivande företag. Men för den person som skriver ut läkemedlet eller sköter utrustning där är helt plötsligt företagande och vinst mycket kontroversiellt.
fredag 27 augusti 2010
Nyspråk när det är som bäst
I dag annonserar de rödgröna att de har kommit överens om sin Afghanistanpolitik. Utfasningen av de svenska trupperna ska börja 2011 och vara avslutas 2013. Alla är glada. Överenskommelsen är dock kryddad med en hel del nyspråk, särskilt anmärkningsvärt är Mona Sahlins nyvunna tolkning vad gäller Kabulkonferensens deklaration. På cirka tre veckor har hon gjort en ganska stor omtolkning.
Mona Sahlin i "Aktuellt i Politiken" (2010-08-02)
"– Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014. Vad som är viktigt är att den civila närvaron och biståndsresurserna stärks."
Mona Sahling och de övriga partiledarna i de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan (2010-08-27)
"Vi noterar med tillfredsställelse att den internationella Kabulkonferensen slöt upp bakom målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i hela Afghanistan senast i slutet av år 2014. Därmed finns ett internationellt slutdatum om den totala ISAF-styrkan som vi välkomnar."
Med Lars Ohly vid det utrikespolitiska rodret så är nyspråk uppenbarligen kutym. Knappast statsmannamässigt.
För den som är intresserad av att läsa de exakta ordalydelserna i Kabulkonferensens slutdokument finns den att hämta hem på UD:s hemsida.
Mona Sahlin i "Aktuellt i Politiken" (2010-08-02)
"– Militär närvaro kommer att behövas för lång tid framöver – och bland dem svensk trupp. Den nyligen genomförda Kabulkonferensen satte upp 2014 som datum för när de afghanska myndigheterna ska ta över ledningen för säkerheten och det territoriella ansvaret. Men det är en annan sak än att alla trupper ska vara ute ur landet 2014. Vad som är viktigt är att den civila närvaron och biståndsresurserna stärks."
Mona Sahling och de övriga partiledarna i de rödgrönas överenskommelse om Afghanistan (2010-08-27)
"Vi noterar med tillfredsställelse att den internationella Kabulkonferensen slöt upp bakom målet att den afghanska regeringen ska leda alla militära operationer i hela Afghanistan senast i slutet av år 2014. Därmed finns ett internationellt slutdatum om den totala ISAF-styrkan som vi välkomnar."
Med Lars Ohly vid det utrikespolitiska rodret så är nyspråk uppenbarligen kutym. Knappast statsmannamässigt.
För den som är intresserad av att läsa de exakta ordalydelserna i Kabulkonferensens slutdokument finns den att hämta hem på UD:s hemsida.
måndag 8 februari 2010
Intressant läsning
För den som är intresserad av att få en svensk ögonvittnesskildring av livet i Afghanistan samt världssamfundets försök att hjälpa till så gått det går bör läsa Diana Janses bok "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar".
Hon var Sveriges enda utsända diplomat i Kabul under åren 2004 - 2006 och har i en mycket kondenserad och läsvärd bok sammanfattat sina intryck och tankar under de åren.
Mer om Diana Janse finns att läsa här:
GP
DN
SVD
Hon var Sveriges enda utsända diplomat i Kabul under åren 2004 - 2006 och har i en mycket kondenserad och läsvärd bok sammanfattat sina intryck och tankar under de åren.
Mer om Diana Janse finns att läsa här:
GP
DN
SVD
söndag 7 februari 2010
Hatten av
Dagens dystra besked Tankarna går naturligtvis till familjerna.
Den svenska styrkans, och resten av ISAFs, uppgift är otroligt svår. Utgångspunkten är internationell militär närvaro ska stabilisera läget för att ge fritt spelrum åt biståndsinsatserna i landet. En i teorin mycket enkel plan, den skulle kunna jämföras med de allierades ockupation av Tyskland efter andra världskriget. Trupperna garanterad säkerheten och Marshallhjälpen stod för restaureringen av en söndertrasad kontinent.
Med detta stannar dock jämförelsens enkelhet. Visst, Tyskland var helt söndertrasat efter andra världskriget men det fanns en institutionell tradition att bygga vidare på under återuppbyggnadsarbetet. Fram till 1933 hade Tyskland varit en relativt fungerande demokrati samt fungerande rättsstat. I Afghanistan är situationen diametralt motsatt, Afghanistan är ett land där den folkgruppsrelaterade lojaliteten är viktigare än den till nationen. Att i en sådan mijö bygga upp en fungerande centralmakt är en i den närmaste omöjlig uppgift om man inte har i princip oändligt tålamod. Insatsen i Afghanistan är således inte bara en återuppbyggnadsoperation utan det inbegriper en skapelseprocess där acceptansen för grundläggande demokratiska och rättsäkra institutioner skapas.
Dagens attack kommer säkerligen ge ISAF insatsens motståndare vatten på sin kvarn och ropen på ett svenskt tillbakadragande lär öka. Frågan är dock vad som är alternativet?
En återgång till ett brutalt inbördeskrig med det slutliga resultatet att landet styckas upp av krigsherrar och fundamentalister. Ett resultat som liknar den situationen som gav Al-Qaida grogrund och spelrum vilket resulterade i 11/9-attackerna. Denna gång ligger även Pakistan i potten, landet är redan delvis destabiliserat av oroligheterna i Afghanistan och skulle tro komma än närmare kollaps om deras västra granne blev ett paradis för diverse hetsporrar. Ett destabiliserat Pakistan vore i högsta grad icke önskvärt, särskilt med tanke på landets nukleära kapacitet.
Förra i tiden, dock inte alltför länge sedan, vara det svenska försvarets axiom att ”Sverige försvaras bäst på Karelska Näset”. Ett axiom vars betydelse tyvärr kan komma att öka inom en inte allt för snar framtid. Dock innebär den globaliserade världen att Sveriges likväl försvars bäst vid Khyberpasset eftersom att en kollaps på andra sidan jorden i dag sänder chockverkningar långt utanför landets gränser.
Den svenska styrkans, och resten av ISAFs, uppgift är otroligt svår. Utgångspunkten är internationell militär närvaro ska stabilisera läget för att ge fritt spelrum åt biståndsinsatserna i landet. En i teorin mycket enkel plan, den skulle kunna jämföras med de allierades ockupation av Tyskland efter andra världskriget. Trupperna garanterad säkerheten och Marshallhjälpen stod för restaureringen av en söndertrasad kontinent.
Med detta stannar dock jämförelsens enkelhet. Visst, Tyskland var helt söndertrasat efter andra världskriget men det fanns en institutionell tradition att bygga vidare på under återuppbyggnadsarbetet. Fram till 1933 hade Tyskland varit en relativt fungerande demokrati samt fungerande rättsstat. I Afghanistan är situationen diametralt motsatt, Afghanistan är ett land där den folkgruppsrelaterade lojaliteten är viktigare än den till nationen. Att i en sådan mijö bygga upp en fungerande centralmakt är en i den närmaste omöjlig uppgift om man inte har i princip oändligt tålamod. Insatsen i Afghanistan är således inte bara en återuppbyggnadsoperation utan det inbegriper en skapelseprocess där acceptansen för grundläggande demokratiska och rättsäkra institutioner skapas.
Dagens attack kommer säkerligen ge ISAF insatsens motståndare vatten på sin kvarn och ropen på ett svenskt tillbakadragande lär öka. Frågan är dock vad som är alternativet?
En återgång till ett brutalt inbördeskrig med det slutliga resultatet att landet styckas upp av krigsherrar och fundamentalister. Ett resultat som liknar den situationen som gav Al-Qaida grogrund och spelrum vilket resulterade i 11/9-attackerna. Denna gång ligger även Pakistan i potten, landet är redan delvis destabiliserat av oroligheterna i Afghanistan och skulle tro komma än närmare kollaps om deras västra granne blev ett paradis för diverse hetsporrar. Ett destabiliserat Pakistan vore i högsta grad icke önskvärt, särskilt med tanke på landets nukleära kapacitet.
Förra i tiden, dock inte alltför länge sedan, vara det svenska försvarets axiom att ”Sverige försvaras bäst på Karelska Näset”. Ett axiom vars betydelse tyvärr kan komma att öka inom en inte allt för snar framtid. Dock innebär den globaliserade världen att Sveriges likväl försvars bäst vid Khyberpasset eftersom att en kollaps på andra sidan jorden i dag sänder chockverkningar långt utanför landets gränser.
söndag 31 januari 2010
Vägval SAAB
Även sekreteraren i Svenska SAAB klubben är inne på att den kommunicerade strategin troligen inte är någon hit.
Det finns dock en viss problematik i hans tes. Att fullt ut satsa på att bli en familjebil kommer kräva ännu högre volymer än vad som tidigare har kommunicerats på grund av de minska marginaler som följer med ett lägre pris.
Vi delar uppenbarligen fullt ut tankarna på att SAAB måste hitta tillbaks till den image som länge omgav bilmärket men vi är oense om i vilket segment denna image ska användas. Det ska bli intressant att se vilken väg som kommer vara bäst, premiumsegmentet eller folkbilen.
Det finns dock en viss problematik i hans tes. Att fullt ut satsa på att bli en familjebil kommer kräva ännu högre volymer än vad som tidigare har kommunicerats på grund av de minska marginaler som följer med ett lägre pris.
Vi delar uppenbarligen fullt ut tankarna på att SAAB måste hitta tillbaks till den image som länge omgav bilmärket men vi är oense om i vilket segment denna image ska användas. Det ska bli intressant att se vilken väg som kommer vara bäst, premiumsegmentet eller folkbilen.
onsdag 27 januari 2010
Förbyts SAABs requiem i en reinkarnation?
Ingen missade väl gårdagens nyhet att förhandlingarna mellan GM och Spyker har kommit till vägs ände.
I bästa fall blir detta en pånyttfödelse för SAAB medan det i värsta fall kan visa sig vara ytterligare en i raden av respiter innan detta bilföretag slutligen läggs ned. Som gammal (nåja) Trollhättebo så klappar naturligtvis hjärtat lite extra för SAAB, även om jag för den skull aldrig tyckt att exempelvis svenska staten borde köpa kalaset bara för att märket ska få lite konstgjord andning. Det är således med stor nyfikenhet och en gnutta glädje som jag läste om gårdagens överenskommelse. Den stora frågan nu är vad Spyker har för intentioner med sitt köp och i vilken riktning de vill ta företaget.
Som ett riktvärde har volymer på cirka 100 000 bilar och däröver nämnts som nödvändigt för att kunna få lönsamhet i SAAB. ”Economy of scale” är det gällande inom bilindustrin och enligt den gängse uppfattningen är det naturligt att denna strategi är första valet. Parallellt med dessa tankegångar så ligger EIB lånet som en våt filt över hela affären och mängder av politiker i Sverige sällar sig till hyllningskören i och med att dessa pengar ska gå till att utveckla grön teknik och gröna bilar.
Alla dessa diskussioner berör dock bara output sidan, det vill säga vad SAAB har förmåga att leverera och forska fram. Den svåra biten är dock inte att arbeta med teknikutvecklingen eller anställa flera i Stallbackafabriken för att producera fler bilar utan svårigheterna för SAAB är att bygga upp en stor trogen kundbas. Sverige är tyvärr en liten hemmamarknad för en volymberoende bilproducent och en economy of scale strategi bygger således på att Spyker lyckas bygga upp SAABs varumärke utomlands. För tillfället är SAAB inte mer än upphottad Opel i och med de stora bilkoncerneras plattformsdrivna utvecklingsstrategier och det är denna varumärkesbild som Spyker ny kommer att få kämpa med.
Det ska bli intressant att se vilken väg Spyker väljer för att tackla dessa utmaningar och vi lär säkerligen återkomma till SAABs väl och ve under den närmaste framtiden.
I bästa fall blir detta en pånyttfödelse för SAAB medan det i värsta fall kan visa sig vara ytterligare en i raden av respiter innan detta bilföretag slutligen läggs ned. Som gammal (nåja) Trollhättebo så klappar naturligtvis hjärtat lite extra för SAAB, även om jag för den skull aldrig tyckt att exempelvis svenska staten borde köpa kalaset bara för att märket ska få lite konstgjord andning. Det är således med stor nyfikenhet och en gnutta glädje som jag läste om gårdagens överenskommelse. Den stora frågan nu är vad Spyker har för intentioner med sitt köp och i vilken riktning de vill ta företaget.
Som ett riktvärde har volymer på cirka 100 000 bilar och däröver nämnts som nödvändigt för att kunna få lönsamhet i SAAB. ”Economy of scale” är det gällande inom bilindustrin och enligt den gängse uppfattningen är det naturligt att denna strategi är första valet. Parallellt med dessa tankegångar så ligger EIB lånet som en våt filt över hela affären och mängder av politiker i Sverige sällar sig till hyllningskören i och med att dessa pengar ska gå till att utveckla grön teknik och gröna bilar.
Alla dessa diskussioner berör dock bara output sidan, det vill säga vad SAAB har förmåga att leverera och forska fram. Den svåra biten är dock inte att arbeta med teknikutvecklingen eller anställa flera i Stallbackafabriken för att producera fler bilar utan svårigheterna för SAAB är att bygga upp en stor trogen kundbas. Sverige är tyvärr en liten hemmamarknad för en volymberoende bilproducent och en economy of scale strategi bygger således på att Spyker lyckas bygga upp SAABs varumärke utomlands. För tillfället är SAAB inte mer än upphottad Opel i och med de stora bilkoncerneras plattformsdrivna utvecklingsstrategier och det är denna varumärkesbild som Spyker ny kommer att få kämpa med.
Det ska bli intressant att se vilken väg Spyker väljer för att tackla dessa utmaningar och vi lär säkerligen återkomma till SAABs väl och ve under den närmaste framtiden.
torsdag 15 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
