Debatten runt Aftonbladets mycket tveksamma artikel om de påstådda israeliska organstölderna förs i mångt och mycket med kraftiga övertoner. Den israeliska överreaktionen har i allra högsta grad spelat Aftonbladet i händerna eftersom debatten nu kommit att handla om tryckfriheten istället för frågan om varför tidningen väljer att publicera uppenbart illa underbyggda och insinuanta artiklar.
För er som inte läst artikeln så gör det här, i mina ögon är den logiska argumentationskedjan ihopskarvad med sådan bristande precision att ett durkslag ter sig mer vattentätt. Hela artikeln tar sin utgångspunkt i en organförsäljningshärva i USA, där den huvudanklagade är jude. Detta binds sedan samman med journalistens Donald Boströms hörsägen från 1992 (!). Ett ganska enkelt fall av "guilt by association". Judar är inblandade i organskandaler idag, varför skulle således inte ryktena från 1992 vara sanna? Jag tycker det är synd att Aftonbladet tillåts komma undan med att publicera illa underbyggd sensations journalistik, som dessutom ligger nära traditionella antisemitiska myter, enbart för att den israeliska regeringen valt detta tillfälle för att resa ragg.
Även Cordelia Edvardsson från SVD är inne på samma spår och skriver en lysande artikel om situationen.
måndag 24 augusti 2009
onsdag 12 augusti 2009
Game over
Efter denna artikel så kanske socialdemokraterna dammar av dessa gamla förslag.
I höstas så presenterade nämligen (s) sex punkter för att skapa en ny datorspelspolitik. Visst låter det lite häftigt, politiker som börjar gilla det här med datorspelsbusiness. Det är ju alltid bra pr att associeras med coola branscher och trender. Vem minns inte Leif Pagrotskys eviga minglande med diverse musikartister på den tiden då det svenska musikundret var det nya svarta.
Om man skärskådar sossarnas punkter så verkar dock ingen av dem ta krafttag mot de faktorer som verkar göra att Grin går mot ruinens brant. Jag tror knappast att vare sig en ny dataspelsprofessor, en statlig arbetsgrupp eller en politk rörande dataspelens roll i kulturen gör att folk köper medelmåttiga dataspel. Dataspelsbranschen fungerar väl som vilken bransch som helst, ser man till att göra saker som folk vill ha så löser det sig. Nu verkar det tyvärr inte som att Grin gjort de och således får de ta de tråkiga konsekvenserna av det.
Hur vore det om den samlade politikerkåren lät bli att försöka få oss bli världsledande på det som för tillfället är mest glättigt, och låta oss bli världsledande på att få göra som vi vill. Det torde troligen resultera i att exempelvis de dataspelsnissar som har tillräckligt mycket drivkraft producerar mer kvalitativa resultat än vilken statlig beredning som helst!
I höstas så presenterade nämligen (s) sex punkter för att skapa en ny datorspelspolitik. Visst låter det lite häftigt, politiker som börjar gilla det här med datorspelsbusiness. Det är ju alltid bra pr att associeras med coola branscher och trender. Vem minns inte Leif Pagrotskys eviga minglande med diverse musikartister på den tiden då det svenska musikundret var det nya svarta.
Om man skärskådar sossarnas punkter så verkar dock ingen av dem ta krafttag mot de faktorer som verkar göra att Grin går mot ruinens brant. Jag tror knappast att vare sig en ny dataspelsprofessor, en statlig arbetsgrupp eller en politk rörande dataspelens roll i kulturen gör att folk köper medelmåttiga dataspel. Dataspelsbranschen fungerar väl som vilken bransch som helst, ser man till att göra saker som folk vill ha så löser det sig. Nu verkar det tyvärr inte som att Grin gjort de och således får de ta de tråkiga konsekvenserna av det.
Hur vore det om den samlade politikerkåren lät bli att försöka få oss bli världsledande på det som för tillfället är mest glättigt, och låta oss bli världsledande på att få göra som vi vill. Det torde troligen resultera i att exempelvis de dataspelsnissar som har tillräckligt mycket drivkraft producerar mer kvalitativa resultat än vilken statlig beredning som helst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
