Det fina med första maj är nästan att det blir lite som ett skådespel. De blodsröda fanorna dammas av tillsammans med revolutionsromantiken.
Förra året, då första maj var något mer kulen och mulen, begav jag mig till Götaplatsen och kikade på Mona Sahlins tal så slogs jag av arbetarrörelsens något stelnade stilkänsla.
Pampiga fasader och röda banderoller med en vit cirkel på där partiloggan ryms - kitsch á la Nürnberg 1938. Lovely
Blodsröda fanor samt att tilltala åhörarna "kamrater" - kitsch á la Moskva 1953. Lovely
Nä, om man skulle slå sig ner på balkongen och tacka arbetarrörelsen för de åtminstone försett oss med en ledig vårdag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar